Hej, mitt i pausen eller nerläggningen?
Vi kommer inte lägga ner utan skriver bara sällan, jag ville bara göra er medvetna om det här.
Julies blogg:
http://sugarplumthuly.blogg.se/
Min blogg:
http://teflonminnet.blogg.se/
Ett uns av förvirring.
Jag skriver det här angående ett annat inlägg som jag skrev för väldigt länge sedan. Eftersom jag kände att jag behöver en uppdatering på ämnet.
Jag insåg att jag blivit så mycket mer självsäker i mitt skrivande, nu för tiden VILL jag att folk ska kunna läsa det jag skriver, för några månader sedan hade det varit en mardröm. Då skrev jag bara för mig. Nu skriver jag för mig och de som känner sig manade att läsa, för nu för tiden bjuder jag in er till att bli delaktiga i mina motgångar och mina glassiga toppar.
Och det är jag stolt över. Något jag är mindre stolt över är att jag tvingar mig själv att skriva något om träd, hur det nu kan komma sig. Jag menar det är inte särskilt logiskt att jag tvingar mig själv att skriva(?) men övning ger färdighet, och jag vill ha färdighet. Därför ska jag skriva om träd.
Jag ber dock om ursäkt för att mitt inlägg är oorganiserat, förvirrande och ganska flummigt, dock gick det inte att undvika... jag känner inte för att vara seriös idag och då är jag inte det.
Jag tycker att ni som läser det här ska ta chansen att vara med i Bombadil's short story tävling, den på ningen. Det blir så mycket roligare om fler ställer upp! Den här månadens tema är (förvånande nog) träd! ;)
http://bombadilpublishing.ning.com/group/Bombadilshortstory
Ha en fortsatt trevlig helg!
/Jennifer
fredagstankar
Läste Jennifers fina inlägg nedan och blev inspirerad. Fin människa hon är, och så stora ord hon har. Tappar lite andan.
Idag är det fredag och jag är hemma i Sverige över helgen, pojkväns fri och allt. Ska ut med vänner ikväll och bara ha det kul. Dock har jag idag inhandlat ett skrivhäfte där jag ska planera mina bokidéer, för jag har så många nu och jag vill göra något av det. Är så avundsjuk på Jennifers färdiga bok. Jag vill också!
Fick nu ett mejl av en annan författar kollega, jag ska gästskriva i hans bok. Och även på Jennifers bok.
Längtar till någon ska gästskriva i min bok.
Tillbaka.
Som sagt, jag vet inte vad det här är.
Tusen känslor men endast en smutsgrå kanin
Jag tänkte börja den här krönika/novellen, med några väl valda ord. Jag tänkte säga: När jag var liten så hade jag en smutsgrå kanin. Dock slog det mig redan innan jag hunnit plita dit de där få orden att de kanske inte var sådär väl valda i alla fall. Jag började fundera över när jag egentligen blivit stor eftersom sättet jag vinklade det på fick det att verka som om det var så länge sedan jag var liten.
Det var inte särskilt länge sen jag var liten, kanske två år, kanske inte mer än någon timme. Om man tänker efter är jag nog inte stor nu heller. Ibland tror jag att jag känner mig äldre än vad jag är men sedan inser jag att jag inte vet hur det känns att vara 14-år. Om vi utgår från att det här är mitt första liv, så är det ju de första stapplande stegen jag tar nu in i en värld där jag aldrig varit tidigare. Och då kan jag ärligt talat inte säga att jag känner mig äldre, jag känner mig mer mogen osv. Jag kan bara säga att jag känner mig som jag.
Så istället får jag nog fortsätta med: När jag var yngre hade jag en smutsgrå kanin. Kaninen döpte jag till Nina, så låt oss nu kalla henne det. Nina blev som en bästa vän, min kurator, min lärare och mitt stöd. Jag brukade vakna varje natt med växtvärk och annan kramp, ett tag höll det på varje natt så efter ett tag slutade jag väcka mina föräldrar för att få en alvedon eller för att de skulle läsa en saga för mig osv. Jag tyckte synd om dem för att de aldrig fick sova en hel natt, själv brydde jag mig inte särskilt mycket om själv sömnen. Om man bortser från smärtan så var det ganska mysigt att ligga där bredvid dem mitt i natten långt efter läggdags, läsa sagor med deras trötta sömndruckna röst. Men som sagt efter ett tag insåg jag att de inte uppskattade det lika mycket som jag gjorde, och det var då jag hittade fram till Nina, min då vita kanin.
Från början låg jag bara med henne tryckt intill mig när jag sov eller grät, men senare lekte jag lekar med henne, lät henne vara prinsessa i det sängparadis jag byggt upp.
Sedan kom de året när Nina fastnade i en sovsäck efter ett besök hos släkten i Göteborg. Jag var otröstlig som så många andra barn blir när deras ögonsten försvinner. Jag grät och överröstes med andra gosedjur. Och mamma som från början sytt Nina sydde en ny till mig; bara lite, lite mindre. Men det blev ju aldrig samma sak, under det året fick jag min första bästa vän. Jag lärde mig cykla och flyttade till mitt första egna rum efter att ha bott med storasyster under de andra fyra åren. Jag blev helt enkelt stark i mig själv. Jag växte som person utan Nina, dock saknade jag henne fruktansvärd.
Efter ett tag insåg jag att min nyfunna vän fungerade lika bra som lekkamrat, hon fanns där för mig. Och att ligga och berätta hemlisar för henne nätterna igenom var minst lika spännande och stöttande om inte mer, den här gången svarade hon och vi bytte hemlisar med varandra.
Ungefär ett år senare kom farmor hem från en resa, med sig hade hon Nina. Det visade sig att hon legat gömt nere i fotändan på den där sovsäcken enda sen jag sovit i den.
Jag var överlycklig. Första natten försökte jag prata med henne, men hon svarade inte. Alla historier, alla dialoger jag uppfunnit, lekt fram från ingenting var borta. Raderade och ersatta med min och min väns långa samtal och lekar. Det var då jag insåg att jag hade personifierat mitt behov, jag hade hittat en likasinnad.
Min vän och jag fortsatte vara vänner, vi sov över hos varandra i dagar. Åkte på semester tillsammans och bara var med varandra. Visst, lite av magin med Nina kom tillbaka. Jag kunde krama henne på kvällarna och nästan känna hur hon kramade tillbaka, jag kunde byta klänning på henne bara för att nästan höra hur hon sa med överdriven teatralisk röst: - Inte den där, det röda skär sig mot min hud. Men storheten försvann i det ögonblick jag blev självständig och den blev aldrig riktigt densamma.
En dag vaknade jag och jag kan komma ihåg hur jag satt på golvet framför mitt dockskåp. Dockorna hade slutat prata med mig. Ottilia, den yngsta dockan var nu bara en docka och inte den lilla 6-åringen med pippilotter som jag föreställt mig. Hon var bara en docka.
Nallarna, var inte heller de levande ruskiga björnar jag kunde se framför mig. Min nalle Marita (som var en pojke) ville inte längre ligga bredvid mig och sova.
Nallarna, dockorna, mina älskade monchichi apor och dockskåpet packades försiktigt ner i lådor. Kvar fanns böcker. Jag njöt av att leva mig in i andras världar, de som jag redan gått miste om. Jag plöjde igenom bok efter bok efter bok. När jag inte ens behövde visa kort på biblioteket eftersom de kunde mina siffror utan till började folk runt omkring mig också inse hur mycket jag egentligen läste och när min lärare började ta med sig böcker hemifrån eftersom jag läst mig igenom både lunds och skolans barnboks avdelning började frågorna. Vissa tvivlade på att jag verkligen läste så fort, att jag verkligen läste överhuvudtaget. Egentligen läste jag inte, jag såg. Levde mig in i världar andra så snällt gjorde plats åt mig i. Ibland, trodde jag verkligen jag var där.
Dock sinade intresset; jag insåg att alla böcker oftast var ganska lika och att jag som läst många av dem visste hur allt skulle sluta. När samma äventyr åter kom åter och åter igen. Bara i ny färgskala. Det var som att se en film du redan sett 11 ggr förut bara med nya skådespelare; frustrerande men väldigt inspirerande.
Jag ville prova att skapa egna världar;
jag började skriva.
Trots att magin med lekarna sedan länge försvunnit, har jag sagorna kvar inom mig. Visst, det kan vara lite trögt ibland men oftast behövs det bara lite strössel på toppen för att jag ska gå igång. Ett ord en mening som öppnar en dörr eller kanske bara ett fönster till den andra världen som gör att jag börjar skriva. Den här gången behövdes det en fråga. Egentligen en obetydlig fråga som satte hjärnan i spinn. Vad skulle din självbiografi heta? Det här är dock ingen självbiografi. Egentligen är det nog ingenting speciellt, i alla fall ingenting som går att dela in i ett fack. Stycka upp och skicka iväg till ett tryckeri. Det här är bara mina tankar, frågeställningar och minnen som samlas i ett potpurri.
Och angående den smuts grå kaninen, så bor den kvar mellan mina lakan.
(jag tror jag var mindre naiv som liten)
gud vad vi bloggar dåligt.
Skrivövning 1
Hej, nu hade jag tänkt sätta igång med skrivövningarna vi så länge lovat er. De kommer dyka upp här på bloggen var tredje vecka på ett ungefär och kommer handla om allt möjligt. Som små uppmaningar som utvecklar ert skrivande och motiverar.
Här kommer första övningen:
Välj ut en person (verklig eller påhittad bestämmer du själv) och beskriv personen genom att försätta henne/honom i en specifik situation, nämligen när han/hon gör sig i ordning på morgonen för att gå till skolan. Tänk på att hålla beskrivningen av personen flytande och inte uppdiktad t.ex: Det här är Ebba hon är 19-år, bor på Stensvägen 111 och nu ska hon gå till skolan. Låt istället personen som läser få upptäcka saker om Ebba allt eftersom du skriver. Dölj det du inte känner är relevant (kanske spelar det inte så stor roll vad hennes marsvin heter t.ex.?)
Skriv så pennan ryker och lycka till! :D
Min tolkning:
"Värken i magen väckte honom. Den där tunga, ihåliga och så bekanta känslan av hunger. Den beska smaken steg upp i halsen och han svalde djupt ner det som inte fanns att svälja. Bittert var det. Ja, det smakade bittert.
Snabbt drog han sig upp i stående ställning, uppenbarligen för snabbt eftersom det mörknade framför hans ögon och han var tvungen att ta tag med båda händerna om skrivbords kanten för att inte trilla ner på den varma sängen igen. Det var nog hungern som åter gjorde sig påmind, eller var det kanske lågt blodtryck? Var han på väg att bli sjuk, kanske falla ihop i en krampande hög på golvet utan den minsta möjlighet att ringa efter ambulans. Ringa någon. Ingen skulle ändå bry sig. Tänkte han, om jag så bryter ihop i tunnelbanan eller kanske får en hjärtattack mitt under mattelektionen. Han skakade på huvudet, drog med händerna genom det sällan tvättade håret och öppnade sovrumsdörren.
Lägenheten var tyst; klockan på väggen mittemot visade 12:04 men han litade inte på dess siffror. Han visste att den stannat för längesedan men att ingen brytt sig om att byta batteriet i den. Han fortsatte sedan vidare till vänster, där var dörren till det andra och sista sovrummet. En kvalmig sprit lukt fyllde luften, fick det att vändas i magen på honom. Han stannade inte upp framför sin mammas sovrum utan skyndade istället på stegen in i köket. Några påbörjade vinflaskor stod på diskbänken; efter en närmare kontroll kunde han berätta att en av dem var tom, två utblandade med vatten till en blaskig lösning och att den fjärde och sista var oöppnad. För en utomstående såg det nog ut som om det var sviterna av en föregående fest, eller kanske vad som var kvar efter en livlig middag; men han visste bättre. Hon hade druckit dem själv, lämnat dem på diskbänken efter att ha klunkat i sig dem i hopp om att han skulle ta hand om dem åt henne. Han tänkte inte göra det; aldrig mer ska han underlätta hennes drickande. Istället öppnar han kylen och inser efter en snabb koll att det enda ätbart är en gullök. Inte blir han förvånad. Klockan på mikrovågsugnen visar halv 9 och han vet att han redan borde varit i skolan vid den här tidpunkten. Han går ut ur köket och vidare in i sin mammas sovrum. Sprit lukten är tryckande men han är van och smyger fram till hennes säng. Hon har sparkat av sig täcket och hennes kinder är svartrandiga av mascara tårar. Han tar upp täcket från golvet och lägger det över henne. Klappar henne försiktigt på den svettiga pannan och frågar;
•- Klarar du dig nu mamma?
Efter något som skulle kunna tas för ett grymtande smyger han ut igen och stänger tyst dörren bakom sig. Han kliver i sina nertrampade sneakers och tar upp nyckeln från hallbordet. Redan på väg ner i trapphuset går han tillbaka, låser upp dörren och smyger; utan att ha tagit av sig skorna in i köket.
Han häller ut den fyllda vin flaskan och sköljer ur de redan tomma med vatten, puttar där efter in dem under diskbänken bland de trehundrafemtio andra och går ut genom ytterdörren.
När dörren slagit igen bakom honom, försvinner han ner längs den folktomma gatan mot den säkert lika folktomma
busshållsplatsen. "
puh
jag borde skicka iväg en ansökan till en stortidning i sverige och hoppas att jag imponerar.
jag borde också skriva på någon av mina bokideer och mejla en tatuerare.
jag borde städa i lägenheten efter gårdagens tjejkväll.
men mest vill jag bara äta lite mat och lägga mig i sängen för att läsa ut New Moon och förbanna att jag inte har tredje boken tillgänglig.
men ska tänka på allt det där andra viktiga jag borde få gjort. för sånt ska man egentligen hinna med på lediga dagar som det här. men är man lite små bakis, har en bra bok och det regnar ute. ja då lockar faktiskt sängens värme lite mer än måsten.
äntligen tillbaka
Nu är jag tillbaka. Nu funkar min dator igen och för första gången på två veckor är jag ledig från jobbet. Men jag ska inte klaga, det är ett bra jobb på Statoil och alla är trevliga - plus att jag tjänar pengar.
Och jag vet att det är längesen jag skrev och jag kan säga att min bok går inte framåt just nu - tyvärr. Men det kommer, det kommer, det kommer och det kommer bli bra.
Tänkte jag skulle försöka göra en skrivövning från skrivpuff och lägga in här senare idag. Stay tuned!
/ Julie
Jennifer: 13liv
Jag är helt klart sprickfärdigt just nu.. Och nej, jag har inte ätit för mycket. Det är ren, skär GLÄDJE!
Min bok (läste ni det där. . MIN bok) är färdig skriven. Jag har gjort mitt, I'm done, c'est finit, jasno je.
Jag är verkligen färdig.. och för en gång skull är jag nöjd. Nu ska bara baksidan fixas, recensioner,
korrekturläsning och sedan iväg till TRYCKERIET. Jag har ännu inte insett det, om bara några månader kommer jag sitta där med min BOK. Herrejävlar!
Å, du allsmäktiga gurka jag är så glad :)
Jag insåg nyss vad jag ska göra resten av livet och vad de borde skriva ut på recept till deprimerade.. Snacka om hög endorfin nivå just nu.
Det var Julie som bad mig att skriva det här inlägget, själv hade jag nog velat springa runt kvarteret i min nalle phu pyjamas skrikandes, tills jag blev hes. Fast, det hade kanske inte varit så moget? Jag vet att jag inte är totalt färdig ännu, det finns lite, lite, lite kvar, men nu är jag iaf. så nära att jag nästan kan föreställa mig hur det kommer kännas när jag är klar. Nästan. En sak är i alla fall säkert; jag är färdig med det viktigaste, man behöver trots allt skriva en bok för att kunna publisera en. Jag ska:
aldrig, aldrig, aldrig öppna bok filen igen. never, ever.
Det sista kommer jag aldrig kunna hålla; men det känns bra att kunna säga det och veta att jag inte behöver om jag inte vill..
/Jennifer
Julie
Jennifer: Dagens "lilla" tanke
Att ge ut en bok, är såklart någonting glädjande men även en lång process. Och jag tror jag håller på att tappa bort mig själv; nu på vägen.
Innan skrev jag utan att tänka, bara för att jag kände för det.
Missförstå mig inte, jag vill verkligen det här. Jag kan inte säga att jag alltid drömt om att bli författare., det var inte förrän i mellanstadiet som jag började skriva seriöst. Innan dess var det mest oseriösa små ord och meningar som jag klottrade ner när jag hade tråkigt. Nej, jag har inte haft det som "mål" men nu när jag befinner mig i det. Känner jag att jag aldrig skulle vilja göra något annat. Det här är det roligast som finns! (cred till alla bombadilare)
Så det är verkligen inte det som får min hjärna att gå igång. Egentligen vet jag inte ens om det är något problem.. Det är bara det att jag inte riktigt vet vem jag skriver för längre.
För min egen skull eller bokens?
Om man tänker efter skriver jag ju boken för min egen skull, så då har vi väl löst det.., eller?
/Jennifer
Jennifer skriver och fastnar.
Ja, ett sådant inlägg ville jag skriva, men jag märkte redan efter ett par rader att ingenting ville stanna på pappret att jag inte kunde skapa de där perfekta raderna jag ville. Jag satt helt enkelt fast. Än en gång har det visat sig att jag verkligen, verkligen, verkligen inte kan skriva när jag vill det som mest. När jag behöver det och istället för det där perfekta inlägget blev det de här..
Men sörj ej, små läsare (om vi nu har några., hehe) Jag har faktiskt fått ihop någonting idag. Den är en aningen flummig och i den där stilen jag börjat skriva i sen några veckor tillbaka. Förhoppningsvis bytar jag nog snart stil igen, jag börjar få slut på idéer. (:
*
Spring, idiot.
Så snabbt du bara kan
så att dina ben går av
för jag är inte här för
att vara snäll
jag är inte här för
att trösta dig
Jag är här för att
skapa dina tårar
för att få dig att
inte våga somna i natt
Lilla, lilla Jeffy
du trodde väl inte på
mitt "förlåt"?
Trodde du verkligen jag
ångrade mig sen senast?
Lilla, lilla Jeffy
Spring, idiot, Spring
Jag är ändå snart ifatt dig
*
/Jennifer
Utmaning 160 på skivpuff.blogspot.com
Skriv fem favoritord på D och en berättelse där minst två av dem är med.
Mina fem ord:
Dikt
Dekadent
Dröm
Dans
Drog
Min berättelse (kanske inte det som egentligen defineras som en berättelse, men ge gärna respons!)
Inatt drömde jag i ord,
jag drömde i dikter.
Det var en alldeles speciell upplevelse och orden dansade fram över mitt synfält; lekte med mina sinnen och bildade meningar jag varken förstod eller nu längre minns. Men jag minns att det handlade om en vilsen flicka, som inte kunde hitta vägen ut. Jag tror iallafall det var så, ibland hann jag inte läsa orden helt.
(så det finns en möjlighet att jag hittar på själv, såhär dagen efter,
det brukar ju ofta bli så med historier)
När jag tänker efter närmre så var det nog en saga. Dikten gick ut på en saga, som handlade om en flicka som var vilsen och inte hittade ut. Kanske var hon i ett slott. Med tanke på att hon var en del av en saga så var hon nog i ett slott.
Ja, heltklart var det ett slott nu när jag tänker tillbaka på det.
Inte heller var det vilket slott som helst, det var stort, gigantiskt, magnifikt slott med massvis av rum. Och det var i alla dess otaliga rum som flickan var vilse. Hon sprang och sprang. In genom dörrar, ut igen, genom korridorer och upp för trappor, ner för trappor hit och dit.
Eller nej,
Det hela är egentligen bara en liknelse. Drömmen och dikten växte i mitt huvudet, speglades av det som har lagrats i mina sinnen. För jag är vilsen. Jag är en flicka. Jag är inte fast i ett slott dock, jag är fast i den stora labyrinten som kallas livet. Och jag vet inte hur jag ska hitta ut, fram, upp till ljuset. Jag följer strömmer, kämpar för att bryta mig ut men tappar ibland orken.
Anledningen till dikten i drömmen, drömmen av dikten, är troligen min passion för ord. Min passion för det skrivna ordet - kanske ville drömmen säga mig något. Kanske var orden jag inte förstod i sovande tillstånd de ord jag nu rentav dikterar för er njutnings skull. Kanske ville drömmen säga att vägen ur mitt slott är genom orden jag aldrig förstod, i drömmen jag nu längre knappt minns.
Låter jag galen?
Kanske.
Jag drömde en dröm som egentligen var en dikt; och du läser fortfarande
(det jag möjligtvis dikterar från speglen i mitt sinne)
/ Julie
Jag heter Jennifer&det är jag som är den andra bruden
Okej, nu är det nog meningen att jag ska beskriva mig själv., det var i alla fall det jag lovade Julie så jag får väl försöka.
Jag föddes för 13-år sedan men är väldigt omogen. Hehe. Jag är en sådan person som lätt fastnar med huvudet mellan molnen och glömmer det som inte borde glömmas, t.ex. läxor, nycklar, busskort, väskor, datorer.. Ja, jag har glömt en dator once, det var pappas dator och allting slutade med att jag fick utegångs förbud i någon vecka., men det är en annan historia;)
Jag är inte kort, men inte lång. Älskar allt som är färgglatt och musiken är för mig näst intill livsviktigt. Eller ja, det ÄR livsviktigt.. Jag skriver vid alla humör och allt ifrån små tänkvärda ord till långa berättelser, jag skulle varken kalla det poesi eller prosa, jag menar egentligen är det ju bara helt vanliga ord.
Tillsammans med Julie, ett totalt talangbarn som precis som precis som jag, fasar och längtar till den dagen då våra böcker kommer ut, kommer jag att skriva i bloggen. Så, titta in lite då och då så får ni läsa vad vi har att säga. Jag måste dock erkänna, jag är lite nervös ^^ hon slängde ihop ett toppen inlägg (som jag hoppas ni har läst) på bara någon minut och här sitter jag 5min senare och finslipar på ingenting. Vi får hoppas att det släpper :)
Och angående att skriva; det var ingenting jag bestämde mig för att göra, det bara blev så. Jag menar, hade det inte varit så mycket tuffare att vara typ bäst i världen på att sjunga, vara idrottsstjärna eller kanske riktigt, riktigt smart?
hmm
Å andra sidan, om man tänker efter är det nog lite tur trots allt att det blev skrivandet.., annars hade ju Julie fått göra den här bloggen själv.. Och det vill vi ju inte att hon ska behöva ;)
/Jennifer
Jag heter Julie, vad heter du?
Mitt namn är Julie, och det går fint att kalla mig det.
Är nitton år, är på gränsen till vuxenlivet och detta gör mig ibland förvirrad. "Hur ska jag klara mig i livet och vad i hela friden ska jag göra?" undrar jag för mig själv; sen kommer jag fram till att jag nog listar ut det tillslut.
Tja, min största passion är ord och att då skriva dom i fina meningar - helst med någon innebörd som berör någon som, förhoppningsvis, kommer läsa det skriva orden. Fint det där.
Jag är alltså 19 år, ganska kort, små knäpp och glad, har en förkärlek för udda saker och samlar på Hello Kitty. Jag skriver på min första bok, har ca 5 andra bokidéer på lager, jag frilansar som journalist och är nu även skribent på denna fina blogg. Utöver det har jag ett "vanligt jobb" för att betala räkningarna - men jag hoppas att i framtiden kunna leva på mitt skrivande. Annars gillar jag att dansa och sjunga, trots att jag nog inte är så bra på det som jag vill tro. Jag älskar även att läsa och kanske hittar du nångång ett fint litet boktips här i bloggen.
Men! Den här bloggen ska fokusera på orden och skrivandet.
Jag och Jennifer, som är en fantastisk skribent, fick kontakt genom "vårt" bokförlag och klickade direkt. Vi byggde upp den braiga idéen runt denna bloggen, där vi ska dela med oss av skrivövningar, processen under skapandet av våra debutromaner. Dessutom ska vi tömma ur oss all glädje, frustration och ilska som man ofta har bubblande i sig när man sitter med sitt bokmanus.
Kort och gott: gillar du skrivande/läsande så är den här bloggen något för dig
/ Julie
