endast ord

Jag skriver det här angående ett annat inlägg som jag skrev för väldigt länge sedan. Eftersom jag kände att jag behöver en uppdatering på ämnet.

Jag insåg att jag blivit så mycket mer självsäker i mitt skrivande, nu för tiden VILL jag att folk ska kunna läsa det jag skriver, för några månader sedan hade det varit en mardröm. Då skrev jag bara för mig. Nu skriver jag för mig och de som känner sig manade att läsa, för nu för tiden bjuder jag in er till att bli delaktiga i mina motgångar och mina glassiga toppar.

Och det är jag stolt över. Något jag är mindre stolt över är att jag tvingar mig själv att skriva något om träd, hur det nu kan komma sig.  Jag menar det är inte särskilt logiskt att jag tvingar mig själv att skriva(?) men övning ger färdighet, och jag vill ha färdighet. Därför ska jag skriva om träd.

Jag ber dock om ursäkt för att mitt inlägg är oorganiserat, förvirrande och ganska flummigt, dock gick det inte att undvika... jag känner inte för att vara seriös idag och då är jag inte det.

Jag tycker att ni som läser det här ska ta chansen att vara med i Bombadil's short story tävling, den på ningen. Det blir så mycket roligare om fler ställer upp! Den här månadens tema är (förvånande nog) träd! ;)  

http://bombadilpublishing.ning.com/group/Bombadilshortstory

Ha en fortsatt trevlig helg!

/Jennifer

Att ge ut en bok, är såklart någonting glädjande men även en lång process. Och jag tror jag håller på att tappa bort mig själv; nu på vägen.

Innan skrev jag utan att tänka, bara för att jag kände för det.

Missförstå mig inte, jag vill verkligen det här. Jag kan inte säga att jag alltid drömt om att bli författare., det var inte förrän i mellanstadiet som jag började skriva seriöst. Innan dess var det mest oseriösa små ord och meningar som jag klottrade ner när jag hade tråkigt. Nej, jag har inte haft det som "mål" men nu när jag befinner mig i det. Känner jag att jag aldrig skulle vilja göra något annat. Det här är det roligast som finns! (cred till alla bombadilare)

Så det är verkligen inte det som får min hjärna att gå igång. Egentligen vet jag inte ens om det är något problem.. Det är bara det att jag inte riktigt vet vem jag skriver för längre.

För min egen skull eller bokens? 

Om man tänker efter skriver jag ju boken för min egen skull, så då har vi väl löst det.., eller?



/Jennifer

*

Okej, nu är det nog meningen att jag ska beskriva mig själv., det var i alla fall det jag lovade Julie så jag får väl försöka.

Jag föddes för 13-år sedan men är väldigt omogen. Hehe. Jag är en sådan person som lätt fastnar med huvudet mellan molnen och glömmer det som inte borde glömmas, t.ex. läxor, nycklar, busskort, väskor, datorer.. Ja, jag har glömt en dator once, det var pappas dator och allting slutade med att jag fick utegångs förbud i någon vecka., men det är en annan historia;)

Jag är inte kort, men inte lång. Älskar allt som är färgglatt och musiken är för mig näst intill livsviktigt. Eller ja, det ÄR livsviktigt.. Jag skriver vid alla humör och allt ifrån små tänkvärda ord till långa berättelser, jag skulle varken kalla det poesi eller prosa, jag menar egentligen är det ju bara helt vanliga ord.

Tillsammans med Julie, ett totalt talangbarn som precis som precis som jag, fasar och längtar till den dagen då våra böcker kommer ut, kommer jag att skriva i bloggen. Så, titta in lite då och då så får ni läsa vad vi har att säga. Jag måste dock erkänna, jag är lite nervös ^^ hon slängde ihop ett toppen inlägg (som jag hoppas ni har läst) på bara någon minut och här sitter jag 5min senare och finslipar på ingenting. Vi får hoppas att det släpper :)

Och angående att skriva; det var ingenting jag bestämde mig för att göra, det bara blev så. Jag menar, hade det inte varit så mycket tuffare att vara typ bäst i världen på att sjunga, vara idrottsstjärna eller kanske riktigt, riktigt smart?

hmm

Å andra sidan, om man tänker efter är det nog lite tur trots allt att det blev skrivandet.., annars hade ju Julie fått göra den här bloggen själv.. Och det vill vi ju inte att hon ska behöva ;)

/Jennifer