Hej, mitt i pausen eller nerläggningen?

Ja, som ni märkt så är vi inte så aktiva här som man kanske önskar att vi skulle vara. Vi har helt enkelt annat och göra och så har den där lilla första entusiasmen över vår nustartade blogg vissnat lite. Därför skriver jag det här inlägget för att tipsa er läsare om våra lite mer personliga bloggar. Så nej, vi har inte tänkt lägga ner den helt men eftersom inte så många läser eller visar intresse så ligger den ute på lite hal is just nu. Fast, det är såklart inte bara att det inte ligger något intresse i det vi gör utan även också eller helt enkelt kanske jag ska skriva (?) vår brist på intresse som gör att det blir såhär.

Vi kommer inte lägga ner utan skriver bara sällan, jag ville bara göra er medvetna om det här.

Julies blogg:

http://sugarplumthuly.blogg.se/

Min blogg:

http://teflonminnet.blogg.se/

Tillbaka.

Jag är tillbaka för en veckas fiol-läger, en vecka på camping och en vecka med skrivkramp. Men igår skrev jag någonting igen. Jag vet inte riktigt vad det är för något, men jag hoppas att ni uppskattar den.

Som sagt, jag vet inte vad det här är.



Tusen känslor men endast en smutsgrå kanin

Jag tänkte börja den här krönika/novellen, med några väl valda ord. Jag tänkte säga: När jag var liten så hade jag en smutsgrå kanin. Dock slog det mig redan innan jag hunnit plita dit de där få orden att de kanske inte var sådär väl valda i alla fall. Jag började fundera över när jag egentligen blivit stor eftersom sättet jag vinklade det på fick det att verka som om det var så länge sedan jag var liten.
Det var inte särskilt länge sen jag var liten, kanske två år, kanske inte mer än någon timme. Om man tänker efter är jag nog inte stor nu heller. Ibland tror jag att jag känner mig äldre än vad jag är men sedan inser jag att jag inte vet hur det känns att vara 14-år. Om vi utgår från att det här är mitt första liv, så är det ju de första stapplande stegen jag tar nu in i en värld där jag aldrig varit tidigare. Och då kan jag ärligt talat inte säga att jag känner mig äldre, jag känner mig mer mogen osv. Jag kan bara säga att jag känner mig som jag.
Så istället får jag nog fortsätta med: När jag var yngre hade jag en smutsgrå kanin. Kaninen döpte jag till Nina, så låt oss nu kalla henne det. Nina blev som en bästa vän, min kurator, min lärare och mitt stöd. Jag brukade vakna varje natt med växtvärk och annan kramp, ett tag höll det på varje natt så efter ett tag slutade jag väcka mina föräldrar för att få en alvedon eller för att de skulle läsa en saga för mig osv. Jag tyckte synd om dem för att de aldrig fick sova en hel natt, själv brydde jag mig inte särskilt mycket om själv sömnen. Om man bortser från smärtan så var det ganska mysigt att ligga där bredvid dem mitt i natten långt efter läggdags, läsa sagor med deras trötta sömndruckna röst. Men som sagt efter ett tag insåg jag att de inte uppskattade det lika mycket som jag gjorde, och det var då jag hittade fram till Nina, min då vita kanin.

Från början låg jag bara med henne tryckt intill mig när jag sov eller grät, men senare lekte jag lekar med henne, lät henne vara prinsessa i det sängparadis jag byggt upp.
Sedan kom de året när Nina fastnade i en sovsäck efter ett besök hos släkten i Göteborg. Jag var otröstlig som så många andra barn blir när deras ögonsten försvinner. Jag grät och överröstes med andra gosedjur. Och mamma som från början sytt Nina sydde en ny till mig; bara lite, lite mindre. Men det blev ju aldrig samma sak, under det året fick jag min första bästa vän. Jag lärde mig cykla och flyttade till mitt första egna rum efter att ha bott med storasyster under de andra fyra åren. Jag blev helt enkelt stark i mig själv. Jag växte som person utan Nina, dock saknade jag henne fruktansvärd.

Efter ett tag insåg jag att min nyfunna vän fungerade lika bra som lekkamrat, hon fanns där för mig. Och att ligga och berätta hemlisar för henne nätterna igenom var minst lika spännande och stöttande om inte mer, den här gången svarade hon och vi bytte hemlisar med varandra.
Ungefär ett år senare kom farmor hem från en resa, med sig hade hon Nina. Det visade sig att hon legat gömt nere i fotändan på den där sovsäcken enda sen jag sovit i den.
Jag var överlycklig. Första natten försökte jag prata med henne, men hon svarade inte. Alla historier, alla dialoger jag uppfunnit, lekt fram från ingenting var borta. Raderade och ersatta med min och min väns långa samtal och lekar. Det var då jag insåg att jag hade personifierat mitt behov, jag hade hittat en likasinnad.
Min vän och jag fortsatte vara vänner, vi sov över hos varandra i dagar. Åkte på semester tillsammans och bara var med varandra. Visst, lite av magin med Nina kom tillbaka. Jag kunde krama henne på kvällarna och nästan känna hur hon kramade tillbaka, jag kunde byta klänning på henne bara för att nästan höra hur hon sa med överdriven teatralisk röst: - Inte den där, det röda skär sig mot min hud. Men storheten försvann i det ögonblick jag blev självständig och den blev aldrig riktigt densamma.
En dag vaknade jag och jag kan komma ihåg hur jag satt på golvet framför mitt dockskåp. Dockorna hade slutat prata med mig. Ottilia, den yngsta dockan var nu bara en docka och inte den lilla 6-åringen med pippilotter som jag föreställt mig. Hon var bara en docka.
Nallarna, var inte heller de levande ruskiga björnar jag kunde se framför mig. Min nalle Marita (som var en pojke) ville inte längre ligga bredvid mig och sova.

Nallarna, dockorna, mina älskade monchichi apor och dockskåpet packades försiktigt ner i lådor. Kvar fanns böcker. Jag njöt av att leva mig in i andras världar, de som jag redan gått miste om. Jag plöjde igenom bok efter bok efter bok. När jag inte ens behövde visa kort på biblioteket eftersom de kunde mina siffror utan till började folk runt omkring mig också inse hur mycket jag egentligen läste och när min lärare började ta med sig böcker hemifrån eftersom jag läst mig igenom både lunds och skolans barnboks avdelning började frågorna. Vissa tvivlade på att jag verkligen läste så fort, att jag verkligen läste överhuvudtaget. Egentligen läste jag inte, jag såg. Levde mig in i världar andra så snällt gjorde plats åt mig i. Ibland, trodde jag verkligen jag var där.
Dock sinade intresset; jag insåg att alla böcker oftast var ganska lika och att jag som läst många av dem visste hur allt skulle sluta. När samma äventyr åter kom åter och åter igen. Bara i ny färgskala. Det var som att se en film du redan sett 11 ggr förut bara med nya skådespelare; frustrerande men väldigt inspirerande.

Jag ville prova att skapa egna världar;
jag började skriva.

Trots att magin med lekarna sedan länge försvunnit, har jag sagorna kvar inom mig. Visst, det kan vara lite trögt ibland men oftast behövs det bara lite strössel på toppen för att jag ska gå igång. Ett ord en mening som öppnar en dörr eller kanske bara ett fönster till den andra världen som gör att jag börjar skriva. Den här gången behövdes det en fråga. Egentligen en obetydlig fråga som satte hjärnan i spinn. Vad skulle din självbiografi heta? Det här är dock ingen självbiografi. Egentligen är det nog ingenting speciellt, i alla fall ingenting som går att dela in i ett fack. Stycka upp och skicka iväg till ett tryckeri. Det här är bara mina tankar, frågeställningar och minnen som samlas i ett potpurri.
Och angående den smuts grå kaninen, så bor den kvar mellan mina lakan.

(jag tror jag var mindre naiv som liten)

gud vad vi bloggar dåligt.

jag skäms lite. jag kom ju med förslaget om denna bloggen, och bloggar jag? nej.
usch, det är väl säkert ingen som läser och det är så himla synd ändå. jag får ta mig i kragen!

funderar också på att ordna en ny blogg, en egen blogg och försöka locka fram min inspiration igen.
jag vill skriva, och jag har tänkt på det i flera dagar. jag vill skriva och bara få allting att flöda. få fram orden och skapa något.

jag ska  ta tag i det jag lovar!

äntligen tillbaka

hej alla läsare!

Nu är jag tillbaka. Nu funkar min dator igen och för första gången på två veckor är jag ledig från jobbet. Men jag ska inte klaga, det är ett bra jobb på Statoil och alla är trevliga - plus att jag tjänar pengar.
Och jag vet att det är längesen jag skrev och jag kan säga att min bok går inte framåt just nu - tyvärr. Men det kommer, det kommer, det kommer och det kommer bli bra.

Tänkte jag skulle försöka göra en skrivövning från skrivpuff och lägga in här senare idag. Stay tuned!


/ Julie

RSS 2.0